Pudeln är en mycket gammal ras av en rastyp som funnits på kontinenten sedan länge och förmodligen uppstod i medelhavsländerna under tidig medeltid. Pudeln användes ursprungligen som vattenapporterande hund. Den har också använts till tryffelsök och som cirkushund. De mindre pudlarna användes tidigt främst till sällskap.
Ursprungligen användes den större pudeln som vattenapporterande jakthund, till vilket den var synnerligen lämpad med sina simhudsförsedda tassar och tjocka, feta och vattenavstötande päls samt sitt samarbetsvilliga och intelligenta kynne. För att hunden skulle kunna röra sig snabbare och friare i vattnet, klipptes pälsen på stora delar av kroppen och svansen, men runt bröstkorg och leder lämnades päls kvar för att skydda dom vitala delarna mot det kalla vattnet. Ett band i färg knöts ofta i huvudhåret för att jägaren lätt skulle känna igen sin hund i vattnet. Denna funktionella klippning är nu en av våra dagars populära utställningsfrisyrer, lejonklippningen.
De mindre pudlarna klipptes också, i mycket konstfärdiga lejonfrisyrer, ett mode som var populärt på många småraser ända sedan antiken. De mindre pudlarna användes tidigt främst till sällskap.
Gränserna mellan de olika pudelstorlekarna var flytande. Den större pudeln användes, förutom till jakt, även som dragare, tryffelletare och cirkusartist. Ända in på 1800 talet användes pudeln till jakt men efterträddes sedan av andra, snabbare och lättare raser och den stora pudeln övergick även den till att vara främst sällskapsdjur, som sina mindre bröder. Småpudlarna var högreståndshundar, framavlade genom inkorsningar med föregångare till våra dagars malteser och bichon, men på 1800 talet började man avla fram en dvärgpudel baserad på små exemplar av de större varianterna.
I början kallades alla Pudel, sedan delades de upp i liten och stor pudel. De flesta importerna kom på den tiden från kontinenten, framförallt Tyskland, men även från Frankrike. Detta mönster ändrades ganska tidigt under 1900-talet och det stora importlandet blev (ända fram till 1900-talets slut) Storbritannien. År 1932 delades de små pudlarna in i liten pudel och dvärgpudel. Liten pudel döptes 1952 om till mellanpudel. Storleken toypudel godkändes fullt ut i Sverige 1990.
Pudlarna var under början av 1900-talet inte speciellt många, men populariteten för de mindre storlekarna steg under 1950- och 60-talen för att under år 1966 kulminera för dvärgpudeln då 4315 st registrerades samt år 1963 för mellanpudeln då 2057 st registrerades. De stora pudlarnas registreringssiffror ökade ganska långsamt, men dess popularitet steg under sent 1970-tal.
Registreringssiffrorna för pudel har under senare år, liksom för många andra raser minskat. Toypudlarna är än så länge den storlek som det registreras minst antal hundar av, men den är i ökande. En förklaring till att toypudel har den lägsta registreringssiffran är att den storleken inte blev godkänd förrän 1990 och det är bara avkommor efter två toyföräldrar som registreras som just toy. Parar man över storleksgränsen registreras avkomman efter den största föräldern. När den stora ökningen av de små pudlarna startade, ökade givetvis även importen; det var länge ett mycket säljande argument att fadern var en engelsk import. Under 50- och 60-talen importerades mängder av framförallt hanhundar. Alla större kennlar hade ett flertal importer. Under denna tid och även tidigare bedrevs ofta en mycket tät släktskapsavel.
Under 1970-talet och senare ökade antalet importer från USA kraftigt; de var dock till allra största delen i sin tur baserade på engelska importer. Under de senaste åren har antalet länder som vi importerar ifrån ökat och idag är det inte ovanligt med importer från våra närmaste grannländer, Europa, USA och Ryssland. Man bör i detta sammanhang nämna att den nordiska pudelaveln har varit mycket framgångsrik och att många hundar har exporterats, vilket gör att en hel del av de hundar som idag importeras har nordiska hundar nära i sina stamtavlor. Dagens pudlar är, oavsett storlek, till stor del baserade på ganska sena importer; det finns mycket lite kvar av ”gamla svenska blodslinjer”. Detta gör att våra hundars hälsa, mentalitet, exteriör m.m. delvis styrs av aveln i ursprungsländerna.
