Eftersom blått inte finns som en egen gen hos pudel, utan är beroende av en kombination av andra gener och dessutom mycket påverkbar av modifierande anlag, så kan man egentligen inte beskriva färgen, den varierar för mycket. Den är ju heller inte godkänd så det finns ingen beskrivning i standarden. Många “blå” är mycket bruntonade i färgen, särskilt på ben och nos. Förr sa man att en blå som verkligen blev blå skulle ha ett plommonfärgat skimmer över pälsen, speciellt på nosen, redan som liten valp. Pigmentet skulle också ha en plommonfärgad ton.

En del blå ljusnar med tiden därför att de har silvergenen i sig. Om de blir dåligt svarta, dåligt silver eller “blå” vet man inte förrän hunden är vuxen eftersom en hund med silvergenen föds mörk och ljusnar med tiden. Därför registrerades pudlar som “blå” utan att man visste om de verkligen skulle bli det. “Blå” med den bakgrunden ljusnar som en silver, dvs huvud & ben först. De flesta förblir sådana med ljusa ben och mörk kropp. Å andra sidan kunde uppfödaren registrera en svart hund som “blå” om man såg att den inte skulle hålla färgen, för det lät kanske lite exklusivt och mer lättsålt än “dåligt svart”. En svart kan också bli “blå” genom att få väldigt många vita stickelhår och därför på håll se gråblå ut.

Ibland kan det vara mycket svårt att skilja på en mycket mörk silver med mycket få blekande anlag och en ljust grå/blå pudel som egentligen är en dåligt svart med många blekande anlag. Den från början svarta har dock alltid mörka hår runt ögonlockskanterna (ej att förväxla med mörkt pigment, sk eyeliner), på nosryggen och ovanför tryffeln. En silver är ljus där.

Kristina Sahlström